Översatt från Frihetskamp.net.
Att se ett inträde i Riksdagen som den ultimata vägen till makt i dagens samhälle är ett naivt synsätt. Moderna nyliberala stater fungerar på ett sådant sätt att politiska partier, företag, media, akademier och andra institutioner alltmer bör ses som en sammanhållen enhet som samordnar sina handlingar för att upprätthålla hegemonin för den nyliberala och kosmopolitiska härskarklassen. Personliga relationer som bildas under elitens upplärningsfas går över alla dessa gränser och undergräver parlamentariska principer såsom att institutionerna ska fungera som en kontroll av varandras makt.
För att upprätthålla denna hegemoni använder den nyliberala härskande klassen en mängd olika metoder, varav de flesta är baserade på att attackera oss som splittrade, atomiserade individer. Ett system som de facto fungerar som Kinas sociala kreditpoäng då det genom uthängning i media och sociala medier spelar på arbetande människors rädsla för att inte längre kunna vara en del av det kapitalistiska systemet. Nästan varje individ kan förgöras rent socioekonomiskt så länge de står ensamma.
I slutändan är detta det yttersta målet med individualismen; inte individens självförverkligande utan istället att vara ett kontrollverktyg för de styrande. Detta är kärnan i det vi kallar ”atomisering”. Ingen atom fungerar oberoende av andra, varför det är dysfunktionellt att leva individualistiskt och splittrat. Det är faktiskt också helt motsatt till hur den härskande nyliberala klassen själva verkar.
Detta medför att den traditionella parlamentariska vägen till makten ensam är helt otillräcklig för att uppnå våra mål. Innan detta skulle kunna ske måste först ett organiskt och solidariskt samhälle skapas av nationella – ett samhälle som sedan kan fungera som en grund och språngbräda för annan verksamhet.
Bland dessa verksamheter kan naturligtvis att ställa upp i val vara en viktig strategi, men också bara en av flera. Minst lika viktigt är det att ha regelbunden gatunärvaro, att skapa nationella medier, att sträva efter största möjliga grad av självförsörjning, att skapa våra egna informella ekonomier och viktigast av allt; att bygga en organisation som koordinerar alla våra aktiviteter för att uppnå specifika mål. Även något så enkelt som att sätta upp ett klistermärke på en stolpe (en form av aktivism som ibland förlöjligas av ”oberoende” besserwissrar) för oss närmare detta mål eftersom det hjälper till att skapa sociala bevis för våra idéer.
Judar utgör mindre än 1% av mänskligheten och dominerar idag större delen av världen, trots att det knappast finns några exempel på explicit judiska politiska partier utanför Israel. Detta är fallet inte bara för att judar är världens mest hyperpolitiska etnicitet (med en överväldigande majoritet av dess befolkning involverad i någon form av politisk aktivitet), utan också med anledning av hur noggrant denna aktivitet samordnas, genom rabbiner bland religiösa judar och genom ideella organisationer (NGO:s) bland sekulära judar.
För att ge ett exempel; om en individ skulle motsätta sig judiska intressen inom en institution i USA, oavsett om det är en kongressman som bryter mot något tabu, ett företag som motsätter sig HBTQP-ideologi eller en akademiker som blir lite för högljudd om palestinska rättigheter, så kommer det judiska samfundet omedelbart att reagera som en enhet för att få individer, eller rent av hela organisationer ned på knä. Trots deras obetydliga antal kan de åstadkomma detta genom att fungera enhetligt (liksom genom att inta strategiska positioner inom viktiga institutioner). Välorganiserade minoriteter kommer alltid att utkonkurrera icke-organiserade majoriteter.
Detsamma gäller i den falska politiska debatten. På ena sidan har du vänstern som, efter att idag helt ha gett upp att företräda arbetarnas rättigheterna, i huvudsak utgör organiserad anti-vithet. De står ”mot” en antirasistisk höger. Ingen talar för de vita och därför förlorar vi alltid.
Att ignorera denna grundläggande sanning och uteslutande fokusera på traditionella valkampanjer är därför ett misstag.
Att offra ideologisk disciplin genom att anpassa sig för att vinna snabbare på kort sikt är en form av falsk pragmatism och kommer istället att leda till att man lockar fel människor och att man skapar en svajig och dysfunktionell organisation. Hast är och förblir en last (Reds. anm. ”Hastverk er lastverk” är ett traditionellt norskt ordspråk).
Att gömma sig bakom humor och ironi i ett försök att verka smart är inte heller en bra strategi. Du lurar ingen och ironi (även om det historiskt sett har haft en plats bland dissidenter av ren nödvändighet på grund av censur) kommer att leda till nihilism om du använder det för ofta. Skulle du ändå lyckas vinna ett betydande antal röster kommer du, i avsaknad av en solid ideologisk grund och ansvar gentemot en större organiserad gemenskap, snart komma med fler och fler ursäkter och rationaliseringar och anpassa dig ytterligare för att kunna behålla de privilegierade positioner du har uppnått. Man behöver bara titta på Fremskrittspartiet eller Sverigedemokraterna för att veta att detta är sant.
Medan Tyskland 1933 utan tvekan borde fungera som mall för alla nationellt sinnade, är det samtidigt viktigt att komma ihåg att alla revolutioner äger rum i sin egen kontext och är anpassade efter sin egen tidsanda. Den härskande regimen är oändligt mycket mer medveten om hotet från ”fascistiska” rörelser idag än när Hitler och Mussolini tog makten och den parlamentariska vägen har utrustats med fler barrikader och fallgropar än någon annan väg.
Jag kan inte berätta hur maktövertagande kommer att se ut, men jag tvivlar starkt på att det kommer att komma i form av att 51% av folket en dag plötsligt ”vaknar” och bestämmer sig för att rösta på Nordiska motståndsrörelsen.
När den nyliberala regimen långsamt kollapsar under tyngden av sina egna lögner, motsättningar och dysfunktion, kommer det uppstå möjligheter för nationella. Men vad som kommer att avgöra om vi kommer att kunna utnyttja dessa möjligheter eller inte kommer att ha mycket mindre att göra med antalet parlamentariska platser vi kontrollerar och mycket mer med vår förmåga att fungera som en enhet organiserad i disciplin och solidaritet.
Så jag skulle vilja uppmuntra läsaren att lägga mindre tid på att leta efter ett politiskt parti som representerar dina intressen och istället lägga mer tid på att dra ditt strå till stacken för att vi ska kunna göra denna enhet till verklighet. (Reds. Anm. I Sverige kan man dock, till skillnad från i Norge, slå två flugor i en smäll eftersom att Nordiska motståndsrörelsen här också är ett registrerat politiskt parti som stället upp i valet.)
Ansök om medlemskap i Nordiska motståndsrörelsen!
